ALIGHT Anna Larsson

ALIGHT Anna Larsson

Döden är livsviktig

BöckerPosted by Anna Sun, February 11, 2018 20:08:47

Elisabeth Kübler Ross är en av mina förebilder. Denna fantastiska kvinna ägnade sitt liv åt döende barn. Hon var enligt mig en upplyst själ som själv gick över till andra sidan 2004. Hon var en pionjär inom forskningen kring döden. Som så många andra som vågar se och säga sanningen blev hon ifrågasatt, spottad på och hånad men idag är hennes beskrivning av döendes stadier allmänt vedertagna och hennes böcker finns på litteraturlistan i alla människovårdande utbildningar. Jag använder hennes bok "Döden är livsviktig" som kurslitteratur för de som lär sig dödsriterna i schamansk healing.

Elisabeth Kübler Ross samlade tusentals fall av nära-döden-upplevelser för ”jag hade illusionen om att det var min uppgift att tala om för människor att döden inte existerar”. Hon publicerade dem aldrig i forskning, för som hon säger ”jag upptäckte mycket snart – och priset var inte lågt – att de som är redo att lyssna redan vet vad jag kommer att säga, men de som inte tror kan man ge en miljon exempel och de kommer i alla fall att säga att förklaringen är syrebrist. Men det spelar inte någon roll för när de dör kommer de att få reda på hur det är i alla fall.”

Jag är så tacksam att denna modiga kvinna fortsatte förkunna sitt budskap. Så mycket helare världen har blivit, så mycket hon har bidragit till när det gäller att avdramatisera döendet.

Hennes främsta budskap är dock hennes tydliga och rättframt formulerade universella sanningar om livet. Om vi ska kunna leva fullt ut, måste vi reda ut alla våra ”unfinished business”. Om vi tar mod till oss och vågar granska oss själva och befria oss från negativitet, vårt förträngda hat, girighet och ogjort sorgearbete som förstör våra liv och vår hälsa, kommer vi att upptäcka att det inte spelar någon roll om vi dör när vi är tjugo eller femtio år för då kommer vi inte att ha något att oroa oss för.

Om vi lever med vetskapen att vi har en kort tid kvar (även om vi lever 70 år till är det en relativt kort tid), kan vi äntligen göra det vi vill göra. ”När er tid är ute kan ni sen välsigna ert liv för ni har gjort det som ni kom hit för att göra. I annat fall kommer ni att leva som prostituerade, ni kommer att göra saker av bara ett skäl, nämligen att tillfredsställa andra människor, och då kommer ni aldrig att ha levt. Och då kommer ni inte att få någon behaglig död.”

Under en föreläsning berättar Elisabeth att hon anställde en svart städerska som sin första assistent, "till stort förtret för mina akademiska kollegor". Publiken skrattar och applåderar. "Hur många av er applåderade av fientlighet? mot läkarna och etablissemanget?" Medgivande från publiken. "Just det! Så länge ni gör det, är ni ansvariga för att världen inte blir bättre." Publiken är stilla. "Vi förbannar, ifrågasätter, dömer och kritiserar, och varenda gång vi gör det ökar vi negativiteten i världen. Fråga er själva om en gymnasieelev ska slå på en förstaklassare? Förstår ni vad jag just sa? Det är bara arrogans som får människor att göra på det viset. Om ni vill förbättra tillståndet i världen måste ni förstå att ni inte kan hela världen förrän ni har helat er själva. Så länge ni slår och dömer någon annan är ni ansvariga för ett Hiroshima, ett Vietnam, ett Auschwitz. Och jag menar det bokstavligen." Tystnad i publiken.

Ja ni förstår varför jag älskar Elisabeth Kübler Ross.

Utifrån sin forskning om vad som händer när vi lämnar vår kropp, berättar Elisabeth om att det de flesta kommer ihåg efter att ha sett "ljuset i tunneln" och kommit tillbaka, är att i närvaro av det otroliga ljuset blir de medvetna om att vårt liv är vårt eget ansvar, och det absolut enda som räknas är kärlek. Vad vi presterat är ovidkommande, det enda som räknas är hur vi gjort det. Och den insikten ändrar på många prioriteringar.

Vi beter oss som att det är vad vi gör som räknas. Vi vill göra ett bra jobb, prestera, leverera. Men gör vi det med kärlek? Nej, inte alltid. För vi tror att det är att leverera som räknas. Alternativt egots vinning av bekräftelse, pengar mm.

Tänk på våra relationer. Det enda som egentligen räknas är hur vi gör saker, om vi gör det av kärlek. Vad lär vi våra barn? Hur bemöter vi varandra? För att inte tala om hur vi gör mot oss själva, agerar vi kärleksfullt?

Vi måste börja med oss själva och det är hur vi gör det som räknas. Ja, det ändrar på många prioriteringar...