ALIGHT Anna Larsson

ALIGHT Anna Larsson

Min mormor är en ängel

MedicinhjuletPosted by Anna Sun, February 11, 2018 19:18:23

Den 28 januari 2018 skulle min mormor ha fyllt 86 år. Hon dog för sju år sen och jag saknar henne så mycket. Relationen till min mormor är den mest okomplicerade relation jag haft, och jag tror att det var ömsesidigt. Hon var världens bästa mormor och jag var världens bästa barnbarn. Punkt.


När jag var liten hade vi en höna på gården, och jag - två år gammal - fick döpa henne. Hönan fick äran att namnges efter den jag tyckte mest om av alla – hon fick heta Mormor...

För mig personifierade min mormor den villkorslösa kärleken. Att komma till henne var att vara sedd, omtyckt och efterlängtad. För mig var hon ljus, värme och generositet. Alla barn har änglar omkring sig, men jag var lyckligare lottad ändå för jag hade en ängel In Real Life – min mormor.

Min mormors liv och relationer var dock inte alls lika okomplicerade som hennes kärlek till barnbarnen. Hon var född 1932, yngst av fyra barn. Hennes mamma hade TBC och låg på sanatorium. Hon blev en överlevare, ett maskrosbarn, som tog sig fram genom att vinna andras uppskattning. Hon hade en fantastisk social förmåga och kunde charma vem som helst. Hon var dessutom vacker som en filmstjärna. Inte undra på att min morfar blev blixtkär. Att de drogs till varandra var heller inte konstigt. Båda var blixtrande begåvningar, kvicktänkta, intelligenta, kreativa och arbetsamma. Dessutom var de båda var yngst i syskonskaran och hade haft en känslomässigt trasig uppväxt.

Den trasiga uppväxten i form av att inte tillräckligt uppleva sig som sedd och bekräftad av föräldrar och andra vuxna, skapar ofta ett känslomässigt ”svart hål” som vi senare som vuxna försöker fylla. I mina morföräldrars fall blev det tyvärr med alkohol som de försökte fylla tomrummet. Min morfar hade sitt arbete men min mormor var hemmafru och hade inget annat val. Det var som jag ser det ett slöseri med hennes enastående social begåvning. Hon hade blivit ett fantastiskt butiksbiträde, receptionist eller vilket yrke som helst där man får möta och hjälpa människor. Och hon skulle ha älskat det... Men som så många kvinnor i hennes generation fick hon ”sätta sitt ljus under skäppan”. Världen gick miste om deras förmågor eftersom de skulle vara hemma och ta hand om barnen.

Min mormor och morfar fick fem barn och fjorton barnbarn. Hennes relation till sina egna barn var inte enkel, eftersom deras uppväxt präglats av hennes och min morfars alkoholmissbruk. Men livet gav henne en andra chans. Den kärlek som de egna barnen kanske inte alltid fick, gav hon i överflöd till sina barnbarn.

Jag hade ett speciellt band till min mormor, jag kunde känna på mig när jag skulle möta henne.

Detta slog aldrig fel, förutom på slutet. Strax innan vi fick veta att hon drabbats av lungcancer gick jag bara förbi henne på stan. Hon såg naturligtvis mig och ropade, men efteråt, när jag insåg att hon var döende, tänkte jag att det kanske är för att hon är på väg bort som jag inte längre kunde känna hennes närvaro.

Att följa min mormor under hennes sista månader lärde mig mycket. Just detta med närvaron - precis som ett nyfött barn sover större delen av tiden medan själen vänjer sig vid att vara i en kropp, förstod jag detta att döende stegvis, i korta perioder, försvinner bort. Som att själen förbereder sig på att lämna kroppen.

Min mormor som bott ensam i lägenhet i många år sedan morfar dog, fick tillbringa sina sista veckor i livet på det sätt som alltid gjort henne lyckligast – med barnen och barnbarnen hos sig. Vad jag fick bevis på är att döden inte är något att vara rädd för. Kroppen kan vara en smärtsam börda den sista tiden och jag gjorde vad jag kunde för att lindra genom att hålla händerna på henne och ge healing. Detta var också så okomplicerat och självklart – hon tog hand om mig när jag var liten och jag fick ta hand om henne när hon var gammal och döende.

Vid själva dödsögonblicket var jag inte där, men jag kom dit strax efter hennes död och fick känna det heliga rummet som uppstår när människor föds och dör, när slöjan mellan världarna blir tunnare. Mormor somnade stillsamt in och atmosfären i rummet andades frid.

Vad mormor framför allt lärde mig var att döden inte är slutet, utan bara en övergång till en annan form. Som jag tidigare nämnt var min mormor så social, jag tror hon led av att leva ensam. Jag tror att ett skäl till att hon valde att gå var att hon fick en möjlighet att vara nära sina kära på ett helt annat sätt sedan hon lämnade kroppen. Är man bunden i en kropp (som dessutom blir äldre och äldre) är man begränsad på alla sätt, det är ju ett av villkoren här på jorden. När vi går över till andra sidan får vi en frihet vi inte kan föreställa oss. Vi är varken bundna av tid eller rum. Där mormor är nu kan hon hälsa på sina barn och barnbarn, som nu är spridda över Sverige, varje dag om hon vill.

Efter mormors död fick min mamma en av hennes orkidéer. En ”vanlig” orkidé blommar länge men brukar ta pauser när den inte blommar. Mormors orkidé blommar konstant, som en hälsning från henne. Det är så självklart att hon finns med oss! Jag kan känna hennes närvaro nästan varje dag. Jag känner särskilt att hon är med när jag håller kurser och föreläsningar, hon är så lycklig att få vara med och så stolt över den jag blivit. Ett av hennes världens bästa barnbarn...

Min mamma valde att ge sitt arv från mormor direkt vidare till oss, sina barn, mormors barnbarn. Den slanten gav mig möjligheten att påbörja min utbildning i energimedicin. Att få möjlighet att lära mig dessa fantastiska metoder är den största och mest värdefulla gåva jag fått.

Tack, tack, tack, världens bästa mormor! Du är en ängel nu, och har för mig alltid varit...